I förrgår skickade jag ett brev till älski. Det var en bunte med papper: flybokningar, kopior på mitt japanska visum och på stämplar i mitt pass från både amerikanska och japanska tullen, två passfoton och så ett "statement" för att intyga att ja, jag vill gifta mig. Förhoppningsvis kommer det fram snabbt som bara den så att Corey kan skicka in vår ansökan och processen kommer igång; det verkar nämligen som att det kan ta ett bra tag.

Inte nog med att det tar tid, det kostar skjortan också. Hela 455 dollar går det på att ansöka, sedan blir det dyr läkarundersökning m.m. Hu vale, jag vill bara att det ska gå fortare än kvickt. Det är så fruktansvärt jobbigt att aldrig få träffa varandra.

När jag ändå höll på skickade jag även ett paket, som innehåller ett litet handskrivet kärleksbrev på fint gammalt brevpapper, en påse schweizisk choklad och några smågrejor Corey glömde kvar när han var här. Det ska bli så kul att se hur han reagerar när han får det! Om jag bara kan hålla mig tills dess, hihi. Men jag misstänker att han lärt sig svenska i smyg, så om han läser det här vet han nog precis vad som väntar.. grr.

Nu är det över en månad sedan jag såg honom gå mot sitt flyg i Kastrup och över ett år sedan vi blev ett par. Jag längtar tills vi kan gå ut och dansa tillsammans igen...