Mayas lilla liv

Den 22 mars påbörjade jag och Corey den oerhört långsamma och utdragna processen visumansökan. I fyra långa, kalla månader var det totalt stillestånd. Men i juli började äntligen saker och ting hända! Vår petition i USA hade blivit godkänd, och det var dags att påbörja det som egentligen är själva ansökan, här i Sverige. Jag fick ett paket från ambassaden med en lista på allt som skulle samlas ihop: utdrag ur belastningsregistret, personbevis, och så vidare.

I slutet av augusti var jag nere i mitt älskade Malmö, hälsade på underbara vänner, sprang på festivalen och gick på den dyra läkarundersökning ambassaden kräver. Jag behövde i alla fall bara ett vaccin, och är frisk som en nötkärna :)

Den 31 augusti infann jag mig på amerikanska ambassaden i Stockholm, med fruktansvärd ryggvärk efter att ha sovit på nattågets så kallade säng (skulle inte över huvud taget kunnat sova om jag inte varit dödstrött efter en veckas festande i Malmö). De godkände, tog mitt pass och mina fingeravtryck, och sa att jag skulle ha visumet om en vecka ungefär.

De ljög inte - en dryg vecka senare fick jag ett brunt paket på posten. Det innehöll mitt pass med en ny visumsida, med en så hemsk bild att jag nästan vill starta om processen, och ett paket jag inte får öppna som ska lämnas över till tulltjänstemännen när jag landar i Amerikat.

På måndag, den 20 september, ska jag sätta mig på ett flygplan och åka till Florida. För första gången på ÅTTA MÅNADER ska jag få träffa min älskade.

Innan dess måste jag packa ner hela mitt liv i två resväskor, se om det inte är för sent att fixa försäkring och träffa mina närmaste vänner för sista gången på vem vet hur länge..

Det var en underbart vacker sensommardag. Jag var ute i god tid, så det gjorde inte så mycket att jag gick på rätt gata, men åt fel håll i tjugo minuter.

Till slut, efter en helt fantastisk promenad, hittade jag som tur var ambassaden. Säkerheten var precis som på flygplatsen, fast man fick inte ens ta med sig väskan in. De hade en TV som visade BBC World, och det var en ganska dryg väntan på över en timme innan mitt namn ropades upp. "Intervjun" tog mindre än fem minuter och bestod enbart av att damen i luckan frågade mig hur jag och Corey träffades. Hon ville inte ens se bevismaterialet jag tagit med i form av foton och brev. Efter fem månaders väntan får jag alltså höra "okay, approved", helt utan vidare. Fem månader av ingenting och så helt plötsligt är allt klart.

Hon glömde dock att ta fingeravtryck, så de ropade tillbaka mig när jag redan gått ut...

Efteråt gick jag till Djurgården och spenderade många timmar med att leta efter Rosendal, då mor min insisterat på att jag skulle gå dit. Eftersom jag hela tiden såg skyltar åt andra intressanta saker - det skulle exempelvis finnas en Fröding-byst någonstans - gick jag i cirklar och det tog en halv evighet innan jag ens kom i närheten av Rosendal. Men lunchen jag åt gjorde mödan värd:

Fläderdrycken var helt fantastisk.

Därefter tog jag avsked från Djurgården och begav mig mot Blå Tornet, där Strindberg hade sin sista lägenhet innan han dog. Och jag säger bara, nu vet jag precis var jag vill bo om jag flyttar tillbaka till Sverige (som miljardär).

Denna lampa beskrevs av Strindberg som "min vackraste elektriska lampa med röda ögat":