Det var en underbart vacker sensommardag. Jag var ute i god tid, så det gjorde inte så mycket att jag gick på rätt gata, men åt fel håll i tjugo minuter.

Till slut, efter en helt fantastisk promenad, hittade jag som tur var ambassaden. Säkerheten var precis som på flygplatsen, fast man fick inte ens ta med sig väskan in. De hade en TV som visade BBC World, och det var en ganska dryg väntan på över en timme innan mitt namn ropades upp. "Intervjun" tog mindre än fem minuter och bestod enbart av att damen i luckan frågade mig hur jag och Corey träffades. Hon ville inte ens se bevismaterialet jag tagit med i form av foton och brev. Efter fem månaders väntan får jag alltså höra "okay, approved", helt utan vidare. Fem månader av ingenting och så helt plötsligt är allt klart.

Hon glömde dock att ta fingeravtryck, så de ropade tillbaka mig när jag redan gått ut...

Efteråt gick jag till Djurgården och spenderade många timmar med att leta efter Rosendal, då mor min insisterat på att jag skulle gå dit. Eftersom jag hela tiden såg skyltar åt andra intressanta saker - det skulle exempelvis finnas en Fröding-byst någonstans - gick jag i cirklar och det tog en halv evighet innan jag ens kom i närheten av Rosendal. Men lunchen jag åt gjorde mödan värd:

Fläderdrycken var helt fantastisk.

Därefter tog jag avsked från Djurgården och begav mig mot Blå Tornet, där Strindberg hade sin sista lägenhet innan han dog. Och jag säger bara, nu vet jag precis var jag vill bo om jag flyttar tillbaka till Sverige (som miljardär).

Denna lampa beskrevs av Strindberg som "min vackraste elektriska lampa med röda ögat":